Vem är du som människa. Inte vilken sort. Spelar ingen roll vilken värld du lever i. Vart har du ditt ställningstagande är frågan. Vem är du och hur väljer du att vara.
Hur många vi än är i världen känns de rätt ensamt för mig. Människan har glömt vad som är viktigt i livet. Blir hemskt ledsen när jag ser vad de blivit av oss. Tragiskt och de skär i mig. Förtvivlan växer och nej jag vill inte se. Jag talar svenska men inte desamma svenska som så många andra. Vi förstår bara inte varandra och jag inser vi behöver inte ha en konversation ens. Lönlöst och en tung känsla lägger sig.
Värst är nog när man finner hopp hos någon men de visar sig bara vara ett luftslott jag byggt upp om människan i hopp om att den ska vara annorlunda. Hur som är de sprängt och jag ser med helt klara ögon igen.
Den där tunga känslan igen, välbekant och vidrig. Allt är i sin ordning.
Du är inte annorlunda hur mycket du än försöker övertyga mig. Din syn är tunnelseende.