Blev frågad för 2 år sedan vad som skulle kunna få mig att falla.  Självömkan la jag ner för länge sedan de bor inte i mig.  Ångesten skulle dräpa mig tillsist. Så de var aldrig ett val,  de var bara fixa det.  Det enda som skulle kunna vackla är om min man försvann,  alltså lämnar det här livet.  Det kan jag inte ta. 
Men jag andas fortfarande.  Även om de sände mig min inre undergång. Där på insidan lyckades jag fixa det en gång.  Men jag har alltid vetat att med han,  han som tog bort de ätande hålet i mig skulle de aldrig fungera. Hela insidan skriker de kommer aldrig bli okej.  Varför förneka sanningen,  nej de gör jag inte.
Jag ville leva men de dräpte den redan sjukt starka individ jag tvingade mig att bli.
När de inte finns någonting annat att bränna ner så satte jag eld på mig själv. 
Men jag andas än, ur askan av de brinnande helvete kunde jag aldrig dräpa styrkan att stå. 
De föddes ett nytt jag ur de gamla.  Hårdare i sinne, mentalt och hjärta trodde jag förut var omöjligt. De är fullt möjligt.  Nu finns det ingenting som kan knäcka mig. Den som har förlorat allt är inte rädd för någonting. 
Det är förändrat. De är jag men i en annan version. De sista livet är jag inne på. Tredje gången är sista gången de känns.  Do or die.
Ögonen fylls av tårar som aldrig fått falla.  Jag tyckte om den jag var.  Den förändring som hände i mig förra gången blev en vacker version.  Som en saga som aldrig fick ett lyckligt slut. Vi fick aldrig varandra i slutet.  Men de var lika vackert och förtrollade.  Med de tragiska slutet gör de ännu vackrare om än smärtan efter hans bortgång dödade mig. Fast jag blev kvar och nu det sista livet i mig påbörjat.  Men jag lärde känna mig själv då.  Jag ser mig och känner mig själv.  Jag vet vem jag är.  Det faller en tår för den förra versionen av mig.  Så mycket stryk själen fick men ärren gjorde själen ännu vackrare för ingenting kunde röra kärleken i den.  Mitt i stormen av helveten men fortfarande lika kärleksfull.  Hårdheten av hela bergskedjan Alperna byggdes av kärlek för honom,  enbart han.  Han var allt och därför var hon orubblig. Vad som än kom ivägen.  Inga gränser för honom,  ingenting kunde mäta sig mot hennes kärlek för honom utom döden.  Som tog honom ifrån henne. 
Jag fäller en till tår, många fler kommer efter medan jag ser honom i mig. Hans röst hör jag ibland inom mig då fryser blodet. Var gång slår hjärtat dubbel slag och skriker "vart är du älskling".
Ur askan står jag fortfarande som den sista versionen av mig.  Vet inte än var jag är påväg och hur förändrad jag blivit och kommer bli. Vet bra de blir aldrig som förut. Det som redan var hårt och härdat har blivit fulländat.  Ur askan blev hjärtat av titan där är hans hem där är han trygg för alltid.  Ingenting kan göra honom illa inget kan vidröra honom för jag har redan skapat Alperna runt hans hem.
Den som lever i minnet har evighet liv. Han sa vi är samma, du är min värld, han är mitt allt.
Två själar som från början var samma.  Vi hörde ihop.  Allt var solklart från första gången vi såg varandra i ögonen. Den dragningskraft av ren kärlek är någonting uråldrigt i oss från då vi två var en. 
Endel av den andras själ bor i oss båda.
Döden kan ta oss ifrån varandra. 
Men den rena kärleken är starkast av allt. Den övervinner döden.  I hjärtat av vår själ finner vi varandra.  Hem är inte en plats de är vart den andra är. Kärleken är fast,  orubblig och starkast av allt. 
Den gör oss till riktiga fighters hur hårt de än knäcker oss.  Ändå går de aldrig knäcka den med sann kärlek inom sig.  Du kämpar för delen inom dig av den andra. 
En dag är du fulländad.